|
|
Kategoriarkiv: gråzonenin my own momentIdag är en dag då jag har fjärilar i magen och biter mig i läppen. Snurrar fram och tillbaka på stolen och dricker mitt halvljumma kaffe utan ro. Ett halvt leende vilar på läpparna. Stirrar ut genom fönstret och ser grått dis i mängder. Försöker lugna ett ett nervöst ryck i vänster ben men det går inte för i bakgrunden spelar någon envist house. Andas in, blinka, andas ut. Utvecklingsfaser alltså, dang it’s hard. Dagens CitatEn dålig egenskap jag har är att ibland bli så fokuserad på det jag måste göra i min vardag, så jag glömmer bort folket runtomkring. Vänner och familj som stöttar mig och säkert har precis lika mycket att göra och oroa sig över själva i sina liv. När jag då kommer på mig själv skäms jag lite och känner mig sådär oattraktivt egocentrisk. Det är inte för en lång stund men det är ändå jobbigt: att se sina egna brister och inte riktigt veta vad man ska göra av/med dem. Därför har jag börjat samla på små motiverande citat och ordspråk som hjälper min lilla skalle att stanna på rätt kurs. Det är precis så töntigt som det låter, but whatever works, right? några ärliga tankarHar insett att jag nog är en sån där allt eller inget-människa nu för tiden. En sån som jag själv inte alls förstod mig på för bara några år sedan. En sån där som antingen maxar och gör absolut allt till 100 % på superspeed för att sen stänga ner totalt. Det finns liksom ingen mellanväg och jag tror att det börjar ”ta på mig” för att låta lite blödig. Hela veckan har varit full av jobb, träning, bio, middagar med goda vänner och sen avslutades det med ett oerhört lyckat födelsedagsfirande för Charlie i fredags. Full fart framåt och knappt tid att åka hem å duscha mellan varven ungefär. Sen kom lördagen och då bara låg jag i soffan hela dagen. Hela dagen. Jag var så lat att jag inte ens orkade laga middag så jag ”slösade” en lunchlåda trots att det inte behövdes. När kvällen kom var jag fortfarande så seg så jag stannade hemma och kvar i soffan istället för att gå på ett födelsedagsfirande jag var bjuden på. Inte likt mig alls. Idag har jag varit lika hemmabunden och härligt osocial. Fast idag kan jag försvara det med att ha städat och fixat lite ärenden hemifrån. Egentligen kanske man inte ens behöver ”försvara” en lugn helg, det är mer kontrasten som känns knäpp. I alla fall. Var skulle jag komma med allt detta? Mitt ”nyårslöfte” för i år var ju att försöka hitta lite mer balans i vardagen. Inte boka upp varenda lediga lucka och stanna upp ibland. Det ska jag börja tänka på ordentligt från och med nu. Utmaningen ligger ju i att allt jag hittills valt att göra på fritiden är så väldigt roligt. Hur ska man då dra ner på det? Plus att kören drar igång strax igen och då blir det ännu mer? Nä, nu får det räcka med filosofi för idag. Den här nöten knäcks nog inte på en kväll… ”verkligheten”Bästa Cecilia har skrivit ett riktigt bra inlägg om det här med verklighet, vålmående och att hålla fasaden. Varför spelar vi så många spel, för oss själva och andra. Hur orkar vi lägga tid på illusioner när det finns viktiga frågor om vad som är normalt och vad som är ett ”riktigt” mörker? Mig träffade texten rätt i hjärtat och jag känner att jag nog är en del av den där fasaden ibland. Pepp, pepp, och hurtigt ska det vara. Även när man inte vill. Varför spela charader i det enda liv man har? and in my dream you call my name
”när man väller ut en massa ord på papper, typ”Jag jetsettar mellan mina destinationer, men tiden tycks aldrig riktigt räcka till. Jag betalar räkningarna i mobilen på bussen, jag äter frukosten i rulltrappan till tuben, sörplar min soppa samtidigt som jag skickar pressförfrågningar på lunchen, jag svarar på jobbmejl på toaletten (…) och när kontoret väl stänger springer jag vidare mot andra möten. När jag kom hem idag undrade jag varför jag inget diskberg hunnit växa fram i köket, men sen kom jag på att existensen av ett diskberg förutsätter att man faktiskt äter hemma som normala människor gör. Tallrikar och bestick liksom. När rörde jag dem senast? Ja ska inte måla upp någon martyrbild, det är verkligen inte det jag vill säga med detta. Jag älskar allt mitt reviderade liv när jag verkligen tänker till. Men jag kan inte annat säga än att ”det är lite mycket just nu”. Går omkring och hoppas att folk inte lägger märke till mina missmatchade strumpor, för slitna manikyr och halvtaskiga bordsskick liksom. Inte för att det är sånt som betyder nåt för andra egentligen, men för att jag vet vad det innebär för mig. Och mer då! Ni vet när man får lite dåligt samvete för att man inte hinner prioritera sina vänner tillräckligt? När man skäms lite granna över att man blivit den där bruden som är smått dålig på att höra av sig? Lite så skamsen känner jag mig nu. Men, det kommer att lätta och mina fantastiska vänner förstår. Och ser ni, en kväll i september kom även tacksamheten. För jag ”slipper” i alla fall underhålla en kärleksrelation mitt i allt. Så det kan gå sa Sanna och gick och la sig. .
Catch me when I fall but for now let’s just run and love. ???Den känslan. Nervkittlande. Hålla-andan-i-en-minut. Ovisshet och förhoppning. Att blunda för jag inte vågar titta in i framtiden, men verkligheten rusar emot mig fortare än jag kan ana och inget jag gör för att försöka sakta ner tiden fungerar hur mycket jag än vill det. Sedan: nyfikenheten. Lite så fungerar jag idag. ”mellan två jobb”, part IIApropå intervjun tidigare då… hur den gick? Ja, jag vet inte riktigt. Det kändes himla fint att vara där, trevlig atmosfär och det kliade i mina små reporterfingrar att få sätta igång och bidra. Men konkurensen är så j*kla tuff! Över 200 hade sökt det här vikariatet och nu skulle de intervjua folk hela dagen. Så jag ska vara glad att jag blev kallas till intervjun om inget annat, men åååh! Mitt skriftprov kändes inte helt hundra och det är så trist nu Trycket vilar på men självförtroendet dalar. Rackarns liksom. Jaja. Någon gång måste ju någon människa ge mig chansen att bli bättre, att få utvecklas på riktigt? skyldig till falsk marknadsföringKan man anklaga sig själv för falsk marknadsföring? Det är frågan som snurrar i mitt huvud på lunchrasten. Jag kan känna mig lite sådär falsk ibland, när man sminkar på och klär upp (ut?) sig om morgnarna nästan varje dag. Det är liksom inte mycket kvar av utseende som är naturligt egentligen. Jag färgar håret, jag sminkar mig, jag använder fickor som skapar illusionen av att min rumpa ser mindre ut än vad den egentligen är, jag målar naglarna, jag går i klackar för att få snyggare ben och om någon vill ta en bild på mig i profil håller jag in magen för glatta livet. Ju mer jag tänker på det, desto lustigare känns det. Funderar på om man bara borde sluta med allt? Fast jag tycker ju att det är så himla kul, att ”piffa och fixa” sig. Men! Hur skulle det vara om samhällets bild av den neutrala kvinnan inte krävde en piffig yta? Kommer vi någonsin att landa i den utopin, helt och fullt? Åh, dessa tankar jag virrar in mig i idag hörrni… Never ending story. fönstertankar en ljummen julikvällSitter hemma i tystnaden och tittar ut genom mitt fönster i den sista kvällssolen. Har haft en lång, men bra, dag. Som alltid nu för tiden är det så mycket som rör sig uppe i den lilla skallen. Trodde väl aldrig att jag skulle säga det men oj så jag längtar till vardag, rutiner och trygghet. Att det egna livets famn ska kännas stabil och varm. En dag. En dag. Senaste i Nätverket
|
|
