Jag har inte skrivit så mycket om detta i bloggen förut men numret av Egoboost som ligger ute till och med idag är mitt sista som redaktionschef. Sen ett litet tag tillbaka jobbar jag som projektredaktör på förlaget (med mest fokus på Egoboost Magazine & Pappa Magazine) och ansvarar då för egna projekt, redaktionella samarbeten och mina egna texter såklart. Men det ligger inte längre i mina händer att pussla ihop en hel tidning.

Det är en udda upplevelse att lämna en drömtjänst som man precis lärt sig. Men hörrni, att gå från praktikant till redaktionschef på några veckor är inte ett helt naturligt hopp kan jag erkänna såhär i efterhand.

Det har varit oerhört lärorikt den här tiden som Egoboost varit mitt ansvar, min bebis. Från det att jag pratade med Bella efter en gästföreläsning på min utbildning för några år sedan och hon berättade att hon skulle starta tidningen, så visste jag att jag ville jobba på den. Efter envisa mejl till både Josefin och Yrsa, några hemmagjorda visitkort och ett frilansknäck så fick jag min prakplats. Och det gick bra, våren 2012 passerade i ett adrenalinrus av lycka, kreativitet och prestation.

Att sedan få återvända och bli redaktionschef i augusti var som körsbäret på toppen av en perfekt glasstårta. Visst var jag livrädd över ansvaret men mitt i allt insåg jag också att jag att jag kunde mycket mer än vad jag trodde. Utbildningen hade levererat och det var väldigt givande att få en materiell bekräftelse på allt slit varje gång tidningen levererades in från tryckeriet.

Samtidigt kände jag mig som en bluff. Hur kunde jag bli chef och ansvara för en hel tidningsproduktion när äldre och mycket mer erfarna journalister cirkulerade i branschen? Hur kunde jag ta mig förbi så många andra kompetenta skribenter? I efterhand inser jag att mitt jobb var en karriär- och självförtroendeboostare samtidigt som ingenting någonsin har fått mig att ifrågasatt min kompetens så mycket.

Men förlaget har strukturerat om och efter några mentala berg- och dalbanor har jag nu landat i en ny tjänst som projektredaktör. Det känns bra. Tjejen som styr Egoboost från och med nu heter Malin och hon är både driven, duktig och skarp. Jag kan lära henne om vad Egoboost har varit och värderat samtidigt som hon få mig att utvecklas som journalist.

Prestige och (överdriven) stolthet är inte egenskaper som tar en långt i den här branschen.
Det gäller att veta när man ska släppa på vissa saker och hålla fast i andra.

Just nu: njuter av blaskigt kaffe och researchar ett spännande ämne för Egos jubileumsnummer. All is well in the world.